Under min tid som dagboksskrivare började jag de flesta sidorna med "Jag vet att det var längesen jag skrev, men..." eller "Förlåt att jag inte skrivit på länge, men...". Denna gången passar faktiskt de fraserna in, förutom att jag egentligen inte har något att säga efter "men". Jag har inget att skylla, det har bara blitt så.

Senaste gången jag skrev var ages ago, och under tystnaden i min blogg har det hänt mycket i denna damens liv. Det är väl förstås nu jag ska rabbla upp allt som hänt men jag ids inte. Jag väljer istället att försöka ta tag i bloggen igen och skriva om det som händer och komma skall.

Skolan har varit en riktig börda de senaste veckorna, men nu börjar det lugna sig en aning. Det som ligger på mina axlar just nu är skriveriet om mina åsikter om organdonation och att plugga på det som jag missar på måndag och tisdag nästa vecka då jag är ledig. Tidigt på lördag ska nämligen mor, Robin och jag bila ner till Stockholm. Alexandra har fått en lillebror, Edwin! Jag är i extas över att ha en till liten gullunge att bli betuttad i.

Till min förfäran är mitt elevkonto på skolans datorer spärrat och jag har ingen aning om varför. Jag gick till datasnubben idag och lättade på hjärtat och inte ens han hade möjlighet att fixa det. Han fick istället lov att maila till någon datatekniker på Umeå Kommun som skulle ringa mig. Har han gjort det? Icket. Jag väntar med spänning.

För att avsluta detta väldigt tråkiga inlägg vill jag bara hälsa till Snyggonis som så duktigt hållit sin blogg vid liv medan jag svikit min. Tack kompis.